Har de senaste kvällarna haft lite tid över. Den tiden har ägnats åt att häststamma (ja, det är ett verb) och fokus har legat på nordsvenskarna. Jag tror jag har nämnt innan att vi håller på att sammanställa delningen mellan brukshästen och kallblodstravaren, vilket innebär att vi är den första databas som är korrekt i det avseendet. En av medarbetarna som brinner för kallblodstravarna arbetar från sitt håll på att få en komplett databas medan jag arbetar från brukshållet med stamböckerna på 50-talet och 60-talet.
Stamböcker är verkligen ett intressant tidsdokument och jag tror dessutom att det är en källa till kunskap som nästintill är helt förbisedd inom släktforskningen. Mycket märkligt eftersom jag tycker mig kunna utläsa en hel del även om människorna bakom hästarna, så att säga. En sak som slagit mig nu är hur vanligt förekommande det är att någons sterbhus är ägare till hästarna. Jag kan inte riktigt tänka mig att ett dödsbo skulle ombesörja stambokförning av någon häst i dag, de hade verkligen ett helt annat värde på den tiden. Men i och med 60-talet kommer hästars värde och popularitet att dala, så sagan om Sverige och dess jord- och skogsbrukande historia fortskrider.
