Mor & dotter

Idag värmde solens strålar på ett nästan våraktigt sätt, vilket medförde att jag hämtade in en av de nyblivna 2-åringarna för lite aktivitet. Cia har vuxit ut så mycket på alla håll de sista månaderna att hon numera kan ha lokselen, samma som jag använder till ett år äldre Tubbe. Jag är otroligt spänd på hur hon kommer se ut som vuxen, om hon kommer vara den exteriöra besvikelse som hennes poäng på 1-årspremieringen indikerar eller om hon kommer hitta kostymen och istället bli en riktig uppenbarelse.

Ganska vanlig utsikt

Nåväl, loksele på för första gången och sen gav vi oss ut på en tömkörningstur. Cia är trygg i att gå först, hon har i princip alltid varit obekymrad om att jag går efter henne. Andra hästar brukar tycka det är märkligt när signalerna kommer bakifrån och vill ha stöd från någon som går i huvudhöjd. Överlag gick turen bra, några ekstockar var farliga men just dem reagerar även de vuxna hästarna på. Tror mest att det har att göra med placeringen, de ligger precis när man kommer ut från tät ungskog på en lite öppnare yta. Cia var pigg och framåt, men är samtidigt så otroligt känslig i munnen att det vållade oss en del problem. Hon vill gärna ta fart och trava i backar och när jag, åtminstone försöker, att göra en mjuk förhållning så sätter hon sig mer eller mindre på rumpan. Någon gång ibland går hon även upp på bakbenen eller slår i backen, men det ser jag som ren orutin.

Att ta med sig till träningstillfällena kommande veckor blir övningar med mjuka förhållningar och mjuka svängar där jag ska försöka att kommunicera genom röst och placering så att hon inte blir så överraskad över tömmen. Jag ska dessutom rota fram ett bett med parerstänger så bettet ligger lite stadigare. Att behålla känsligheten i munnen, eller egentligen i hela kroppen, för att kunna kommunicera med fina signaler är verkligen ett stort mål för mig. Jag hoppas kunna leva upp till det med de hästar jag nu för första gången har utbildat från grunden på egen hand.

Nöjt mumsande Tillan efter turen

Under eftermiddagen kom min medryttare Linda och vi tog en gemensam körtur med Tillan. Efter att inte ha träffats sen före jul hade vi en till att babbla om och då passar vagnstur fint. Tillan har varit avställd från körningen ett tag nu och var pigg och glad hela turen. Lite svettig kanske, men då hon redan börjat fälla av det värsta lurvet så var det ingen större fara. Vi passagerare blev både blöta och frusna dock. För lite aktivitet på kuskbocken helt enkelt.